Flatfia

Idag har jag jobbat med att dra vagnar. På Ikea.  
Varje gång man kommer till en passage där diskvagnen ganska precis går igenom så står det alltid en människa mitt i vägen. Personen i fråga glor på mig med tefatsögon, som om jag vore ett ufo med rymdskeppet i händerna. Men gör personen minsta ansats att flytta sig? Nej. Istället minskar vi den minimala passagen till helt oframkomlig, genom att sätta armarna i sidorna o vända sig åt ett annat håll. Jag vrålar "URSÄKTA MEEEJ" för full hals o kör vagnen i 180 samtidigt som jag hoppas (lite iaf) att alla hinner flytta sig.

En annan lite rolig indicent som hände var när jag skulle byta en full diskvagn mot en tom. Då står en unge på ca fem år och blåhåller i min tomma vagn som ska ställas dit. Nu ska jag ha den här vagnen säger jag. Ungen tittar storögt på mig och skakar på huvudet. Nu är det krig, tänker jag, lägger mig på hans nivå och drar. Han släpper. 1-0 till mig. Hah!

Idag är det ju som känt lördag, barnfamiljernas förlovade dag. Med barnfamilj medföljer ju ungarnas fordon, alltså vagnen. Dessa ska ju givetvis parkeras överallt. Helst i vägen för mig o mina diskvagnar. Mitt i gången där jag ska köra massor med tallrikar så står den parkerad. En gigantisk tvillingvagn. Of course.
Varje gång jag trippar förbi intar familjen stirra-ihjäl-ikeamedarbetaren-position. Men gör ingen ansats att flytta vagnen.
När jag för säkert elfte gången kör på tvillingvagnen lite demonstrativt med diskvagnen så hoppar familjens sjuåring upp och säger "Oj, förlåt, jag flyttar på den här". TACK! Dagens ungar har tamejfan mer vett än deras tillverkare.

Mina vänner, är jag osynlig?