Flatfia

En sorgens dag.

Som började redan igår. Katterna har precis kommit in för kvällen. Harriet har ont i benet. Jag duschar. Linda blir orolig. Vi somnar efter ett tag. Imorse har hon fortfarande ont, kan inte gå, äter eller dricker inte. Hon ligger bara.
Vi drar in till veterinären och får vänta en halvtimme. Sen kommer vi in till mottagningsrummet. De klämmer o känner på henne, röntgar henne och säger att hon antagligen har blivit påkörd. Hennes höft är helt ur led, och höftkulan har hoppat ur sin position o ligger o skaver på benet. 

Vi ber om ett ärligt svar och får veta att hon antagligen kommer få men för livet och fortsatta problem. Efter ett tag har det jobbigaste beslutet fattats. Det blir bestämt att hon ska få somna in. Sköterskan rakar bort pälsen och sätter kanyl. Sen får lillmisse några sprutor i rapp följd. Det är lugnande, koksalt, sömnmedel och koksalt igen.
Sköterskan säger: Håll hennes huvud så det inte flyger upp när jag ger henne avlivningssprutan.
Jag lägger ena handen på huvudet och med den andra klappar jag hennes mage.
Hon ger henne 2 ml av en klar vätska. Det går några sekunder, och jag känner hur hjärtat slutar slå och andningen upphör.
Sköterskan tar fram stetoskopet och lyssnar; Nu hör jag inga hjärtljud mer, säger hon. Sen lämnar hon rummet.